Spänna – Sköna hem har utsett Årets möbel 2014

Träbordet Spänna – Årets möbel 2014.

Använd gärna bilderna på Årets möbel nedan, men uppge fotograf: Kristian Pohl. För högupplösta bilder kontakta dan.gordan@skonahem.com.

Citera gärna texten nedan också.

Trä, säger Gustav Person, är helt enkelt ett fantastiskt material. Han stryker handen genom det krulliga skägget och funderar.

– Trä är kroppsligt, man vill känna på det med handen, och perfekt existerar inte. Det är både fint och jobbigt. Det är som den gamla klyschan ”trä är ett levande material”, vilket man som snickare måste ha i åtanke hela tiden.

Årets möbel 2014 är resultatet av hans undersökning kring hur trä kan fogas samman utan användning av spik, skruv eller lim. En passionerad analys där också dikten spelat roll. Examensarbetet från Konstfack förra våren är en personligt laddad genomgång av 26 små fogar ur hans vardag. Några är klassiker inom möbelsnickeri, som gradning och ”killåsning”. Andra bara just vardagliga, som ”skosnörning” och ”rosett”.

Av de många exemplen gick Gustav vidare och konstruerade fyra möbler, skenbart enkla skönheter som alla är demonterbara och hopsatta med några av de olika fogarna. En liten pall hålls effektivt samman av att de tre benen och två tvärslåar under sitsen låser varandra.

En hylla sitter ihop med silikonband – här utgick Gustav från ett vanligt gummiband. En stilig klädställning fogas ihop med ”killåsning”.

Och så Årets möbel – bordet vars låsmekanism utgår från diverse plastspännen som finns på till exempel ryggsäcken och flytvästens knäppe.

– Det är träets flexibilitet man utnyttjar här. Det ser enkelt ut men det var ett enormt testande innan jag hittade fram till en fungerande knäppfog för bordet. Jag byggde fullskalemodeller för att få stadga i konstruktionen, och för varje framgång eller misslyckande skrev jag en ny dikt. Det var ett sätt att formulera processen. Och till slut nådde jag fram. Hela examensarbetet var en form av läkande. Om knäppfogen diktade han så här:

”Det är rätt så enkelt det är bara, klick sen krokade samman vi är Att dela är värre, det vi ingick En får böja sig själv för att skiljas isär” 

Och kring bordets konstruktiva lösning ser kommentaren ut så här:

”Fyra hörn knyts samman i åtta lika hål nyporna som strävar kopplar samman, nyper åt intresset för den andra spännings försåt benen slutar darra och möts i ett förlåt” 

Likt de övriga dikterna rör sig orden över flera plan. Även mellan människor finns fogar, starka eller svaga. Dikterna finns samlade i Provinssnickarens poesi där också processen med alla fogar är beskriven i ord och bild. Boken är utgiven av Recito förlag.

Lusten till trä tog sin början något år efter studenten. Skoltrött hade hallänningen Gustav rest till Irland och Skottland för att under ett år diska och arbeta som kock. I Edinburgh satt han en ledig dag på biblioteket och letade tänkbara utbildningar.

– Träslöjden i grundskolan, var inte det ett roligt ämne? tänkte jag. Och så blev det. Sju år vid snickarbänken följde. Inträdet ägde rum på Grebbestads folkhögskola där allt var lustbaserat och studenterna jobbade mer eller mindre dygnet runt. Här handlade lärandet mycket om att förstå trä. Om fiberriktningar, dess styrkor och svagheter. Om träets hygroskopiska egenskaper, hur det sväller och krymper efter årstider och luftfuktighet. Om hopsättningar, från grundläggande tapp och kista till att med den fina japansågen bemästra sinkningens svåra konst.

– Jag fastnade verkligen och var helt inställd på att bli möbelsnickare. Och visst, min bild av yrket var aningen romantiserad. Länge närde jag drömmen om en egen liten möbelverkstad. Därefter följde tre fördjupande år på Malmstenskolan – Carl Malmsten furniture studies – på Lidingö.

Med de grundläggande kunskaperna i bagaget fokuserar studenterna här mer på mönsterläggning av träytor, som parkett och intarsia. Liksom på ytbehandlingens speciella konst – olja, fernissa, polering …

– Man tränar, tränar och övar in teknik, som en idrottsman. Mitt gesällprov var en sekretär med små gubbar utfrästa i ytan. Vad hade Georg Haupt gjort om han levt i dag? funderade jag. Jo, använt en laserfräs! Det var på tvärs med skolans tradition liksom valet att arbeta i furu i stället för något ädelträ. Men jag ville utmana Malmstenformen.

Gesällprovet förärade honom en liten silvermedalj, näst högsta betyget i en värld där det högsta, stort silver, delas ut ytterst sällan.

Efter de intensiva Malmstenåren ville Gustav inte se mer trä. Och absolut inte ha någon liten möbelverkstad. Men behovet att uttrycka sig var obrutet och en tvåårig masterutbildning på Konstfack väntade.

– Här fick jag experimentera och ställa frågan ”varför?”. Vad vill jag med detta? Måste man göra så här? Reflekterandet är viktigt för mig. Och jag rörde inte en planka på ett helt år.

Men med det mentala utrymmet kom också lusten till trä tillbaka. Sista läsåret blev hans resa till fogarnas land. Och efter sju samhällsfrånvända år stod Gustav Person plötsligt i rampljuset.

Uppmärksamheten kom direkt efter Konstfacks slututställning, bland annat bjöds han in att ställa ut sina möbler i konsthallen Artipelags stora sommarutställning Ett, två, trä! Där utsågs han till Årets nykomling.

Källemos Sven Lundh hörde till vernissagepubliken.

– Han tyckte jag hade ett väldigt danskt sätt att arbeta. Jag tror han menade att danskarna som inte har så mycket träd har fått en annan förståelse och förmåga att ta tillvara träet än man haft i Sverige. Några veckor senare ringde man från Värnamo, och på Stockholm furniture fair i februari visades bordet – Spänna – med sitt intrikata underrede där fogarna är dekorationen.

Med i montern fanns även den lilla pallen och så småningom får vi förmodligen också se hyllan och klädställningen i produktion genom Källemo.

Nu i maj förverkligar Gustav Person ett annat projekt. Han befinner sig under några veckor på Färöarna dit han åkt med frågan: ”Vad gör snickaren i landet utan skog?” Kanske att skogsbristen format sättet att arbeta med och tänka kring trä? Men inga svar är givna. – Att reflektera, fortsätta arbeta, stanna upp och formulera mig – det har blivit mitt arbetssätt. Det är en process som tar tid. Nej, jag är nog inte den snabbaste formgivaren, säger Gustav och stryker sig över skägget. Men det passar mig.

Läs också:

Tidigare mottagare av Årets möbel