Förstora

Och det är just det som gör sommarlivet så avslappnat och mysigt. Ibland tar ju det rent estetiska överhand i inredningen, vilket gör att mysfaktorn glöms bort lite grand. Men inte på landet! Där sänker vi ambitionerna, drar ner kraven på trendkänsla och städperfektionism.
Vår familj hade ett sommarhus som var så där härligt skruttigt. En liten gisten stuga med bara tre små rum, uppflugen på en bergstopp med en sugande, milsvid utsikt över Stockholms innerskärgård. Inredningen bestod av möbler och föremål som tagits ut till stugan under årens lopp, och blivit kvar där i en salig röra.

Överallt fanns spår av farmor, som haft stugan som sitt örnnäste, och hennes snälla ogifta bror som ofta höll sin syster, änkan, sällskap därute. Gamla slitna prydnads­föremål, affischer och billig konst från 20-talet i något slags halvvulgär art deco-stil. Helt underbart, i min smak. Morbroderns mystiska souvenirer från långa resor fick mig som barn att fantisera och drömma om exotiska länder. Och överallt, i alla skåp, fanns drivor av gamla Filmjournalen från 1930- och 40-talen. Med rubriker som ”Extra – exklusiv intervju med Garbo om nya filmen!”, alltså komedin Tvillingarna, som floppade och blev Den gudomligas sista film. Det var härligt prasslande nostalgipirr från de gulnade sidorna. Hela huset andades dåtid och historia. Med gammalt udda porslin, spruckna krus, bestick av omodern och klumpig design …

Den österländska inredningsfilosofin wabi sabi har blivit väldigt i ropet på senaste tiden. Den går – ungefär – ut på att man ska vårda och uppskatta det slitna och icke-perfekta, det patinerade. Om vi, då, hade vetat att det fanns något som hette så, hade vi insett att vår gamla stuga var väldigt wabi sabi. Fast på ett nordiskt och skärgårdsskruttigt sätt.

Fast själv har jag en lite kluven inställning till det ”på-landet-enkla” livet. Visst är det mysigt, i ett par dagar. Sedan börjar bekväma, bortskämda jag längta efter alla faciliteter. Som skön säng, stort och bekvämt badrum, alla böckerna, cd-skivorna, datorn … Visst kan jag också gilla att tälta i skogen, eller sova i en varm och trång segelbåt. Men att ha det sådär halvbekvämt ute på landet i flera veckor är jag helt enkelt lite för lat för. Och det är väl därför jag inte skaffat något lantställe. För skulle jag ha den komfort jag eftersträvar skulle det bli alldeles för dyrt, tyvärr.

Den lilla stugan på bergstoppen finns nog inte kvar. Den såldes, och de nya ägarna rev förmodligen ner skruttet och byggde någon flashig glasbungalow. I väldigt o-wabi-sabig stil.

Claes Blom
chefredaktör