Varje sommar släpar jag till exempel, hem plantor av underbart doftande lövkojor i pastelliga färger. Två veckor senare står de stackarna förkrympta och borttorkade i för sandblandad jord.

Aldrig att jag planterar sådana svårhanterliga blommor igen, tänker jag. Fast i september är det dags ändå. Då har jag fått med mig en praktfull, fjärilsstinn och högvuxen buddleja hem, trots att jag gång på gång besviket har sett den stå sönderfrusen om våren i min annars spirande trädgård. Icke en fjärilsbuske till alltså!

Den här sommaren skulle jag bara plantera två krukor med heliotrop, så att min stackars grannfru skulle slippa vattna under min semester. Varifrån de övriga 22 krukorna, fyllda med sommarblomsnyheter, kom ifrån har jag ingen aning om. Jag vet inte varför jag lovar mig själv en sak men gör något annat.

Förstora

Och varför jag under hela livet alltid valt otämjbara män, som kan liknas vid vilda lejonhannar, har jag definitivt ingen koll på. Jag ska aldrig mer …