Det var sommaren 2003. Carina och Mattias Andersson hade letat hus i tre och ett halvt år, och nästan gett upp hoppet om att hitta ett oförstört hus med själen i behåll. Då kom en arbetskamrat till Carina och sa att han hittat ”deras” hus.
– Han höll fram tidningen och pekade på ett slott som var till salu, men min blick gled längre ner på sidan och fastnade på ett gammalt torp, berättar Carina och ler.

Det något slitna torpstället låg på landet utanför Trollhättan, boningshuset var på 96 kvadratmeter med oinredd vind och så fanns det 100 kvadratmeter stall och uthus. Byggår 1875.
– Huset uppenbarade sig efter en kurva och jag utbrast: Här vill jag bo! Det var en varm sommardag, solen sken från en klarblå himmel och det vimlade av spekulanter i varje skrymsle. Ju mer jag hörde folk prata om hur de skulle kunna förvandla stället, desto mer kände jag hur gården skrek: Rädda mig!
 

Efter en nervös tid med budgivning, blev huset Carinas och Mattias.
– Tack och lov hade de tidigare ägarna inte renoverat sönder det. De gamla spegeldörrarna med kammarlås, dörrar och fönsterfoder, enkelglasfönster – allt fanns kvar!
På hösten flyttade de in och satte igång.
– Det första vi gjorde var att borra brunn, tidigare fanns bara sommarvatten. Sedan anlade vi avlopp och bytte ut den sönderbrända vedspisen i köket. Men det dröjde innan vi fick vatten indraget. I början hämtade vi dricksvatten i dunk i stan, och till getter och hästar hinkade jag upp vatten ur brunnen.
 

Carina plockar äpplen med sonen Lukas. ”Man får vara snabb om inte älgarna ska hinna före.

Kakelugnen sattes in av en kakelugnsmakare för några år sedan. Här stod en läckande rörspis innan. Den finns dokumenterad på foto ifall någon skulle vilja återskapa den i framtiden. Pottskåpet är ärvt. Draperiet döljer tv:n.

Ikeakök med kakel från Gysinge centrum för bygg-nadsvård och fransk kran från Badex.

Ett av rummen gjordes om till toa, badrum och tvättstuga.
– Och varje sommar tar vi ut och renoverar ett fönster, berättar Carina.
Exakt 20 månader och en bebis (Lukas, 4 år i dag) efter inflyttningen, kunde de njuta av indraget vatten och avlopp. Inget mer kånkande av dricksvatten in och slaskvatten ut.
– Och den gamla 30-litersgrytan i aluminium som vi haft stående på vedspisen för jämnan som ”varmvattenberedare” kunde äntligen bäras upp på vinden. Ännu är köket inte helt klart, det återstår att sätta pärlspont på väggarna. Men det kanske vi kan prioritera i vinter när badrummet är klart.
 

Det enkupiga teglet ramar in vildvinet nedanför verandan.

Vildvinet utanför köksfarstun blir vackert rött på hösten.

Soffa, bord, matta, skåp och kornisch, från Carinas mor­föräldrar. Vasen är en ljuslykta från Ikea, övrigt loppisfynd. Gamla överdrag på soffa och kuddar, Försvarets materielverk.

– Efter kontakter med museifolk bestämde vi oss för att behålla husets exteriör oförändrad. Vi försöker också så långt vi kan använda material och tekniker som passar gamla hus och är miljövänliga. Vi har isolerat köksgolvet med linull och inte använt plast eller andra onaturliga material, utom i badrumsgolvet som har tätskikt. Vi har inte tillläggsisolerat väggarna och inte bytt ut de gamla enkelglasfönstren. Hade vi gjort det skulle vi gått miste om det skimrande ljusspelet genom de tunna munblåsta glasen, och huset hade förlorat sin själ.