Den nötta gamla kyrkbänken i hallen kommer ursprungligen från Lomma kyrka och hittades på en depå för återvinning i Trelleborg. ”Ibland står den inne och ibland står den ute, allt ­efter humör, vilket är till stor förvirring för barnens kompisar, som tycker att vi möblerar om för ofta.”

För två år sedan flyttade familjen Hartmann–Sundgren flyttade in i den stora vita villan i centrala Ängelholm. Så här berättar inredan Nina Hartmann själv om sitt hus.

– Jag hade aldrig drömt om att vi skulle hitta ett hus som såg ut så här. Jag som är en passionerad anhängare av förra sekelskiftets arkitektur och inredning hade förstås fantiserat om en sekelskiftesvilla.   

Villan från 1935 är k-märkt, vilket gör att fönster och dörrar inte kan bytas ut för att samspela med inredningens äldre stil.

Vi har använt mycket energi och kreativitet för att få ett hem att trivas i. Och det är tur att både Tore och jag gillar att jobba praktiskt med inredning, och att vi kompletterar varandra så bra. Tore ser helheten – jag är detaljexperten.
Vi brukar säga att alla våra speciallösningar och idéer har gett flera hantverkare i Ängelholmsområdet gråa hår. I det drygt 50 kvadratmeter stora köket finns till exempel inte en enda del som är standard. All inredning har hittats på nätauktioner. Även vår gamla fina kakelugn.
Jakten på de rätta möblerna och detaljerna har skett vid datorn och det mesta har köpts på nätet. Varje gång en möbel skulle anlända var det nästan som julafton. 
För både Tore och mig är det personliga anslaget i inredningen viktigt. Jag har jobbat med heminredning i många år och för mig har ”den röda tråden” – som jag tycker är lika med personlighet och stringens i hemmet – alltid varit a och o.
Allt hemma hos oss är således gammalt, charmigt nött och har en historia. Det enda nytillverkade, som på nåder fått komma över tröskeln, är några vita fåtöljer och en soffa från Ikea som står i vardagsrummet. Det mesta annat är köpt på antik- och loppmarknader samt auktioner runt om i Europa.

Redan i hallen märks samlarivern. Änglavingar, gamla ­kandelabrar, hatt­askar, resväskor, fattigmanssilver och ­nötta möbler hälsar välkommen.

För mig är det ett stort privilegium att få arbeta med mitt stora intresse här i livet – vintageinredning. Att gå på loppmarknad är nästan som en besatthet för mig. Jag får liksom aldrig riktigt nog och går det för lång tid mellan marknaderna får jag närmast abstinens. Men som tur är säljer jag det mesta av det jag handlar, annars hade hemmet nog liknat en stor bondauktion.
Vid sidan om min nätbutik har vi öppnat en vintagebutik kombinerad med brasserie i Ängelholm, Bohemian hapserie vs vintagebynina.com. Och precis som i hemmet är allt i butiken gammalt. Det betyder att vi inte kan ringa någon grossist och beställa nya varor, utan i stället åker vi varje månad söderut till Frankrike och Belgien där vi handlar alla våra varor på antik- och loppmarknader.
Huset är delvis k-märkt, vilket bland annat innebär att husets exteriör inte får ändras. Något vi faktiskt ville då husets fönster, enligt vår uppfattning, är alltför tråkiga. Från stadsarkitekten fick vi förstås avslag på vår förfrågan.

De enda nyproducerade möblerna i huset är två Ikeasoffor med tvättbar klädsel. ”Med sju katter, två ­hundar och fem barn är det okej att vara lite praktisk.”

Fönster, dörrar, paneler och bruna fönsterkarmar har vi tagit bort och ersatt med bland annat mer än 100 år gamla innerdörrar. Innertaket har fått gipsrosetter och stuckatur, och alla golv som inte var fiskbensparkett är nu omlagda med breda vitmålade plankor.
Jag är säker på att det är ”den röda tråden” som gör hemmet harmoniskt. I hela huset är färgskalan vit, beige och grå. Kontrastfärger skulle störa och skapa obalans. Den enda riktiga kontrastfärg vi har i hemmet är vår svartmålade, typiskt engelska, entrédörr, som vi blev inspirerade till på vår bröllopsresa till London.

”Bäst är fattigmanssilver när det ser nött och slitet ut.” Silvret ­består av två tunna glasskikt där hål­rum­met mellan glasen fyllts med kvicksilver. Botten­hålet förseglades med en kork av gips eller glas. När förseglingen inte hållit tätt har syre trängt in och gjort att kvicksilverhinnan släppt.

På det stora skräddarbordet pågår ­alltid olika små ”utställningar”. Katten är en favorit, fyndad på en ­antik- ­marknad i Holland. ”Den ska ha varit leksak på ett franskt slott. Som katt­ägare blev jag inte så glad att få veta att den är gjord med äkta kattskinn.”

Passion för fransk budoarstil. Den här samlingen av gamla vita kängor hittades i Paris.

På den nötta hyllan i badrummet står ett av familjens ­otaliga stilleben. Det krackelerade spegelglaset köptes på en marknad i Belgien.

Den vita järnsängen är fransk och egent­ligen två som Nina lät löda samman till en, i måtten ­anpassad till den befintliga Hästenmadrassen.

Stekhuvorna i zink är franska och ger en rå kontrast till allt det vita i det Hartmann-Sundgrenska hemmet.