Med sina raka linjer och stora fönster ger familjen Carlstons etagelägenhet vid Washington square park i Greenwich villa­ge ett aktuellt och samtida intryck. Ljuset speglas i blanka golv och hemmet känns öppet och modernt.

Men redan i farstun anar man husets egentliga ålder. Golven knakar och gnisslar och trapporna sluttar betänkligt. Och det finns ingen hiss.

– Huset byggdes 1842 som ett enfamiljshus, berättar Mats, som kom till USA 1984 för att studera juridik vid UCLA i Kalifornien.

Terrassens skyddade läge gör att den kan utnyttjas långt in på hösten. Stolen är en Adirondack-modell och har varit mycket populär på den amerikanska östkusten sedan förra sekelskiftet – mycket på grund av armstöden, breda nog för ett glas!

I dag är han partner i advokatbyrån Pillsbury på Manhattan. Mats och hans familj, hustrun Lydia och de tre flickorna Aria, 19 år, Ada, 7 och Alva, 2,  har ockuperat de två översta våningarna av det gamla huset i drygt sju år.

Paret träffades på en blind date 1999,  arrangerad av den gemensamme vännen, stjärnkocken Marcus Samuelsson. Året därpå gifte de sig och tillsammans sökte de efter en ny lägenhet i Greenwich village, där de redan bodde, med fler sovrum, öppen spis och uteplats.

– Trots att den här lägenheten låg fyra trappor upp, och Lydia var i åttonde månaden, bestämde vi oss så fort vi kom upp på takterrassen – ytterligare en trappa upp – och såg utsikten, säger Mats.

Öppen spis var ett av kraven när paret letade ny bostad. Svartvitt fotografi av Laurent Elie Badessi och soffbord av Isamu Noguchi.

Både från vardagsrummets stora fönster och takterrassen har de en vidunderlig utblick över Manhattans tak och skorstenar, och mitt i blickfånget tronar Empire state building.

Lägenheten hade tre sovrum och badrum på det undre våningsplanet och kök, matsal, tv-rum och vardagsrum en trappa upp. Men för att komma till takterrassen, som tillhörde lägenheten, fick man gå ut i farstun.

–  Alla i huset hade tillgång till trapphuset och det gjorde att vi aldrig använde vår mysiga takterrass, förklarar Mats.

Vardagsrummets norrläge kompen­seras av stora fönster som släpper in eftermiddags­solen. Kem Webers fåtöljer i art deco från 1930-talet är ett exempel på den progressiva europeiska design som skulle komma att starkt påverka den amerikanska modernismen. Bakom står två 1800-tals­taburetter från Mats föräldra­hem i Stockholm.

Under de första åren gjorde paret smärre förbättringar och reparationer – ett nytt badrum och ett mer arbetsvänligt kök – men hela tiden funderade Mats och Lydia på hur de skulle kunna förena sin lägenhet med takterrassen. Var skulle de kunna bygga in en trappa?

Lösningen blev att använda trappan som redan fanns och köpa loss de två översta planen i trapphuset, som ingen ändå använde, och göra farstun till en del av lägenheten.

– Trots att vi inte vann så många kvadratmeter gjorde det en enorm skillnad, säger Lydia och visar var den gamla väggen gick, strax utmed det vita trappräcker i vad som nu är den övre hallen.

Sovrummet har utgång till en liten terrass. Det indiska skrivbordet är egentligen en sekretär, vars överskåp nu står vid fönstret. Säng från danska Bo concept och sänglampor från Ikea. Parets bröllopsbevis hänger som en daglig påminnelse över sängen.

Ombyggnaden gav också utrymme för ett nytt badrum till flickorna där nere, plus gästoalett och förråd intill vardagsrummet en trappa upp.

– Och det var först när vi byggde över den gamla trappan som vi förstod hur osmidigt den var placerad, säger Mats. Mitt i vardagsrummet! Nu får vi till och med plats med soffa.

För att återställa lite av det dagsljus som nådde undervåningen genom den gamla trappan, lät man ta upp ett ”golvfönster” som också håller kontakten mellan våningsplanen. Väggarna är genomgående vita, och golven – nylagd ekparkett – är betsade i en stålgrå ton.

Inredningen är en blandning av nyinköp, antikviteter och familjeklenoder som Mats fått från sitt föräldrahem i Sverige. Med från ungkarlslyan i Stockholm på 1980-talet är två fåtöljer av Kem Weber, som nu fått den traditionella läderklädseln utbytt mot knallorange mollskinn. Det var Lydias idé och ett grepp som gav rummet ett lyft och dess speciella karaktär.

Det gamla trapphuset, som nu förenar ­familjens lägenhet med takterrassen, fick behålla sitt ­originalräcke från 1842. Vit skinnpall från ­Ludwig Mies van der Rohes Barcelonaserie. Foto av franske fotografen Laurent Elie Badessi, som Lydia känner sedan sin tid som fotomodell.

Kavaletten med skulpturen Storprataren räddade Mats från sina föräldrars balkong.

Fåtöljerna form­gavs av Kem Weber på 1930-talet. Ovanför öppna spisen ett fotografi av Laurent Elie Badessi, och intill en målning av Peter Dahl. Ovanför soffan en målning av Kim Morgan. Rya­mattan är en svensk ”antikvitet”, inköpt i New York och soffbordet Isamu Noguchis skulpturala klassiker från 1948.