Som så ofta är fallet hade huset från 1800-talets början förfallit och förvanskats under årens lopp. Här i brygghuset med kringbyggd gård i Viken föreföll tiden ha stannat 1974, när för några år sedan familjen Adlersson kom och kikade. Lars, affärsrådgivare, Maria, som kallas ”Moja”, konstnär, och barnen Albert och Ella vistades redan i Viken norr om Helsingborg, men då i ett av de på den tiden omtalade nybyggda svarta ”lådorna”.
– Det var en dansk firma som låg bakom dem. Det var lite roligt med alla vinklar och vrår, men allt var sprillans nytt. Efter några år kände vi att det skulle vara kul att ha ett gammalt hus att röja runt i, säger ”Moja”.
När gården med utsikt mot segelbåtshamnen blev till salu var de ensamma spekulanter. Det låter häpnadsväckande i dag, men det utmärkta läget till trots var man tvungen att vara lite detektiv för att förstå vilken pärla det var.
– Det såg inte roligt ut på framsidan, utan det var först när man kom in på gården som man slogs av att det här skulle kunna bli fint, minns ”Moja”.
Att inredningen var väldigt mörk eller i gulnad furu och med plastmattor på golvet var bara bra, förklarar hon.
– Det tycker jag var så skönt, för om man nu tycker att det är roligt att renovera är det ett tacksamt utgångsläge att behöva göra om allt från början. Jag tänkte: ”Vi får öppna upp här, riva ned den väggen, ta ned alla överskåp i köket …”
De tog bort och gjorde om taken, la in alla sladdar och satte in nedåtriktade spotlights. Fast nummer ett var att byta golv.
– Har man vackert golv och fina väggar är halva grejen gjord. Det är grunden för all inredning – golv, väggar, tak och belysning, säger Moja, som valde danska Dinesens breda kvalitetstiljor.
– Överhuvudtaget tycker jag att danskar är bra på inredning, och just Dinesens golv har inga skarvar, man kan få dem 15 meter långa om man vill och de blir så vackra med tiden, säger ”Moja”.
– Och sedan var det en jätteful furutrappa som vi tänkte ta bort, men vi tog bort trappräcket och målade grått. Då blev den jättebra om än lite farlig (skratt) … Men det var så enkelt och kostade ingenting.
Till det minimala badrummet fick familjen hjälp av en inredningsarkitekt. Utrymmet har inget fönster, men de trollade lite och bytte ut en vanlig dörr mot frostat glas för ett vidgat intryck. I övrigt verkar det gamla brygghuset långt rymligare än sina 100 kvadratmeter.
– Ja, jag blir också förvånad, men jag tror det är för att vi har öppnat upp så mycket, man kan gå runt hela nedervåningen som i ett flöde, det är ingen vägg som tar emot, säger ”Moja”.
– Vi har heller inga stora soffbord, för då känns rummen mindre. Satsa i stället på puffar eller små satsbord, så har vi gjort på övervåningen, tipsar hon.
Även om hon är uppvuxen i Viken och bodde där till 18-årsåldern med sina fem systrar, är ”Moja” Adlersson numera stadig stockholmsbo med vindsvåning i innerstan. Huset i Viken är familjens höga semesternöje.
– Vi är här två månader på sommaren, för min man kan jobba härifrån och jag målar på gräsmattan, berättar ”Moja”.
– Själva grönskan är väldigt enkel, det är tre päronträd! Däremot har vi förlängt och målat den omgärdande muren, lagt gammalt tegel på toppen och gjutit en betongbänk som sitter i muren. Här sitter de och andas ut!
– Vi tycker jättemycket om att komma hit. Det är så luftigt, det är ljust, det känns som att komma hem. När syrror-na kommer säger de att de tycker att det är så personligt och trivsamt, säger ”Moja”.
Hennes egen konst inte minst, bidrar till den både uppsluppna och eleganta stämningen. Exempelvis väggen i vardagsrummet, där ”Moja” Adlersson gjort en installation bakom plexiglas av förbrukade färgburkar.
– Jag hade en massa burkar i min ateljé som jag inte hade kommit mig för att slänga, och kände: ”Men gud, vad de är vackra ihop, det kan bli någonting”, berättar ”Moja”.
Även barnens Pez-godis har kommit till användning.
– De är mina nu, skrattar ”Moja”.
– Man kan göra rätt mycket roligt med små stilleben. Jag vill inte att det ska kännas så stelt. Den får man gärna lyfta på, så allt flyger i golvet … Det brukar kusinerna göra när de hälsar på och det gör ingenting, det är bara kul. Ibland när man kommer hem till folk har de så fin konst att man nästan inte vågar röra sig, så får det inte bli här.
I övrigt samsas foto, måleri, skulptur och keramikföremål. Och det är kanske just den blandningen som kännetecknar det adlerssonska hemmet i Viken, funderar ”Moja”.
– Det är väl blandteknik, lite grann som mina målningar.
– Vi kör inte på en stil, utan det är en blandning av danskt 1950-tal, gamla prylar, konstföremål och sedan mixade material, trä, plast, glas … allt möjligt. Hemma hos många är det bara Laura Ashley eller bara Svenskt tenn eller bara Norrgavel som gäller … Det blir lite mer lustfyllt när man blandar. Vad det än gäller.