Det är blåsljud på linjen. Ingvild Flesland, inrednings- och trädgårdsdesigner, är ute på tur när hon svarar
i mobilen. En ”koselig” skogspromenad. Hennes man, Olaf Rademacher, är psykolog och astrolog. För cirka 25 år sedan flyttade de till San Francisco, hippierörelsens och subkulturernas huvudstad. Trivdes som fiskar
i vattnet. Och så föddes Sunniva, 17 år
i dag, och två år senare var Johanna på väg. När man får barn händer det något. Man vill tillbaka till gräset, skogen och mossan. Särskilt om man är nordbo, och kanske i synnerhet om man är norsk.
– För 14 år sedan drog vi hemåt igen. Vi längtade så efter naturen och tystnaden att det var en självklarhet att bo på landet. Så hittade vi en hektar skogstomt fyra mil väster om Oslo. Nu återstod bara ett hus, ett gammalt och genuint.
”Timrad prästgård på fjället, tidigt 1800-tal”, stod det i annonsen. I själva verket hade husets monterats ner sedan sista prästen flyttat ut, för att återuppföras på en mindre gudsförgäten plats. Men personerna som köpt det hade ångrat sig, och Ingvild och Olaf såg sin chans.
– Vi köpte timmerhögen och forslade hit den. Mycket timmer var det, eftersom huset varit tre våningar högt. Och inte var stockarna så noga märkta heller, upptäckte vi när vi skulle sätta upp dem. Som tur är fanns det gamla bilder på gården som vi kunde använda som vägledning. Men tre våningar fick vi inte bygglov till, två våningar fick det bli. Och när utseendet ändå måste ändras så passade vi på att ta upp stora fönster, för att få in ljuset och skogen utanför.
För 13 år sedan hade även
Lasse kommit till världen, och de stod med ett timrat ytterskal. Alla inventarier från prästgården, golvplankor och eldstäder, hade skingrats för vinden. Nu gällde det att hitta nya – fast gamla. Och borra för jordvärme, lite modern får man vara.
– Många tror att allt i huset är original. Och det är det förstås, men inte härifrån bygden. Fronten på eldstaden hittade vi på ett ställe för gamla bygg-delar i Frankrike, badkaret likaså. Men järnspisen i köket hade våra grannar ställt ut på tomten, så vi frågade om vi fick köpa den.
– Möblerna, de är en salig blandning av sådant vi haft med från USA, saker vi hittat på loppis runt om i Europa eller på stranden. Och lite arvegods.
Ingvild och Olaf fick hjälp av en arkitektvän att rita fönstren, en del är 270 cm höga. Annars har de byggt allt själva utifrån principen ”upcycling”: ta vara på gamla saker och göra något nytt och bättre av dem. Det har de blivit så bra på att de importerar och säljer europeisk vintage, möbler, eldstäder, tegel, plattor, trädgårdsskulpturer och fontäner.
Invändigt är huset cirka 150 kvm, så här ryms även minstingen
Daniel, 6 år. Till saken hör att familjen också vistas mycket i husets uterum. Terrasserna och trädäcken har förökat sig i väldig fart.
– Utomhuskänslan är det viktigaste. Vi kan sitta framför brasan efter skidturen och fortfarande känna oss som ett med skogen. När våren kommer flyttar vi ut, lagar mat i uteköket, tar en siesta
i de franska järnsängarna eller sover ute hela natten – det gör vi ofta från maj till september. Vår favoritmusik är fågelsång och varje morgon säger vi hej till räven. Här har vi det bästa av två världar. Vi bor mitt i vildmarken, men har ändå bara 30 minuter till Oslo.
Se fler bilder i senaste numret (nr 11) av Sköna hem!