När Kristina Sporre hittade den lilla radannonsen ”Mälardröm” för elva år sedan visade sig huset vara en vitputsad före detta grosshandlarvilla i bedrövligt skick. Det läckte in, var fuktfläckar i taket och det fanns varken el, vatten eller värme. Dessutom var det flera mil till närmaste granne.

– Byggnaden hade stått övergiven sedan 1950-talet, då barnen till husets andra ägare inte kunde enas om dödsboet och lämnade det vind för våg för att i stället bygga upp fem angränsande sommarbostäder.

Trots att taket var nästan helt förstört och det regnade in, hade de rustika timmerstockarna från 1887 då huset byggdes klarat sig, och Kristina slog till.

Några månader senare, i februari 2001, flyttade hon in med de två sönerna Oskar och Gustav, då 3 och 5 år gamla.

– Jag föll för läget och ensligheten. Man kommer så långt bort här ute, det finns ingenting som låter, mer än kanske ugglorna.

I dag bor familjen i en by med sex hushåll. De övriga fem familjerna tillkom för bara åtta år sedan, då markägaren styckade upp den stora tomten och sålde av sommarbostäderna.

– Det första halvåret hade vi campingtoalett 
i sovrummet och hämtade vatten i dunkar på McDonald’s. Sedan fick vi vatten till köket. Barnen tyckte att det var ett häftigt äventyr.

Eftersom huset var så eftersatt har de flesta rum renoverats, om än varligt och under lång tid. Vissa rum, som sönernas sovrum på övervåningen, har inte rörts alls. De vill helt enkelt inte. Hos Gustav sitter originaltapeterna i guld från 40-talet kvar. Han gillar egyptiska guldsaker och äldre föremål, och har velat behålla rummets ombonade känsla från när huset renoverades senast.

– Det är klart att det är en utmaning och en livsstil att bo i ett så förfallet hus, men jag trivs med det. Man får titta bort och skapa fina oaser att lägga ögonen på. Fokusera på det vackra snarare än fuktfläckarna i taket.
Den första större renoveringen gjordes 2004, då köket flyttades från husets bakre regioner till en mer central plats intill hallen. Med 340 kvadratmeter och två småbarn ville Kristina ha bättre koll på sönerna, och med den nya placeringen kunde hon höra dem i sina rum även när hon stod och lagade mat. Dessutom låg husets altan mot sjön i direkt anslutning till det nya köket.

Även entréhallen har fått ett rejält ansiktslyft, där de masonitskivor som vid köpet täckte väggarna visade sig gömma en fantastisk panel.

– Under 50-talet skulle allt vara slätt. Jag vet inte hur många spegeldörrar som jag har hittat genom att ta bort den döljande masonitskivan. Det är kul när man hittar saker som man inte trodde fanns kvar.

År 2004 flyttade Kristina, som är journalist, hem sitt kontor från att tidigare ha arbetat i centrala Stockholm, vilket gjorde att hon också tog tag i renoveringen av rummet.

Till skillnad från många andra rum har hon låtit väggarna gå i en ljus, vitlaserad nyans, där de gamla timmerstockarna från 1887 syns tydligt.

– Jag tycker att det är fint att blanda de 20 centimeter tjocka stockarna med den stormönstrade orange tapeten som jag har satt upp bakom skrivbordet.

Eftersom hon hittade tapetrullen på vinden utan möjlighet till komplettering utgör våden ett vackert blickfång inramad med mjukt gulmålade lister.

– Jag har aldrig köpt så mycket verktyg som sedan flytten hit. Eftersom vi ständigt renoverar vet jag att jag kommer behöva dem igen. Högst upp på min önskelista just nu ligger en fräs så att jag själv ska kunna välja bredd och mönster på listerna.

Eftersom huset är så stort blir det väldigt dyrt att köpa färdiga lister, och med en fräs kan man använda billiga bräder i stället.
Trots att hon inte har renoverat tidigare är de allra flesta arbetena i huset signerade Kristina själv.

– Men det är mycket med ett stort hus. Det tar inte två utan 30 timmar att måla taket, på grund av utrymmet och allt underarbete som måste göras. Inget är enkelt här. Man blir trött så det gäller att ta lite 
i taget. Och att titta åt ett håll där det är färdigt.

Som uttalad loppisfyndare är få av inredningsköpen nyproducerade, men långtifrån oplanerade.

De blyinfattade fönstren som leder ljus från den övre hallen in till badrummet, köpte Kristina flera år i förväg, just med intentionen att en dag slå upp två fönster i väggen. På samma sätt har de gotländska kalkstensplattorna som täcker badrumsgolvet följt med sedan tidigare, och hittat sin plats i det nyrenoverade badrummet.

Även den mustiga inredningen har hittat till huset via loppmarknader, släktingar och antikaffärer.


– Jag tycker själv inte att jag har så mycket färger. För mig är det en koboltblå eller rosa fondvägg. Men visst, jag tycker att det är tråkigt med vitt.

Inredningsfilosofin tycks heta trivsamhet.

– Huset ska kännas lugnt och välkomnande. Det gör inget om det är lite stökigt. Jag tror att man som gäst här känner att man inte behöver förställa sig, de är lika mycket hemma som jag är. Det är okej att lägga upp fötterna på bordet, eller krypa upp i soffan.