Många kom och tittade på Fredrik Wretmans och Margaretha Söderlings blivande fyrarummare på Södermalm när den var till salu. Men de flesta spekulanter skrämdes bort av att den hade stått tom i flera år och var i ett uselt skick. Köket hade rivits ut och inte ersatts av något nytt. Det enda som lämnats kvar var en kran i väggen. Skulle man skruva på varmvattnet bullrade det högljutt eftersom det värmdes upp av en gammal gasdriven varmvattenberedare. Någon värme fanns det inte heller utan man fick förlita sig på fyra kakelugnar.

– Det var för tjugo år sedan och då var man inte lika renoveringsbenägen, säger Fredrik. Men vi bodde med två barn på 59 kvadrat och var i akut behov av något större.

Tillsammans målade Fredrik och Margaretha om hela våningen i vitt, från golv till tak, satte in ny köksinredning och slog ut ett par väggar så att femrummaren på 175 kvadrat blev en fyra. Till en början arbetade Fredrik i lägenheten, men för 12 år sedan fick han köpa loss en del av vinden och byggde om den till ateljé. Dit kommer han via köksingången och en spiraltrappa.

– Det är så bekvämt. Jag kan vakna mitt 
i natten och komma på att jag behöver göra något och så går jag bara upp i morgonrocken. Och inga grannar ser mig eftersom jag inte behöver passera trapphallen.

Fredrik Wretman, född 1953 och son till restauranglegenden Tore Wretman och skådespelerskan Meg Westergren, räknas till en av Sveriges främsta samtida konstnärer. Han utbildades bland annat vid Kungl.  Konsthögskolan, där han även varit lärare. Till hans mest kända offentliga verk hör skulpturen 0 + 0 = 8 i ån Nissan i Halmstad, och bronsbysten Bodhi i ån Viskan i Borås. Han förknippas också i hög grad med Goatrans, en orange buddhaliknande polyuretanplastfigur i tre storlekar, Goa-, Mini- och Mikrotrans, och likt Bodhi utförd som ett självporträtt.

Tack vare att ateljén ligger i anslutning till lägenheten har Fredrik hela tiden möjlighet att testa sina verk i hemmiljö. Därav våningens helt igenom vita bas, den är nödvändig för att konstföremålen ska fortsätta att vara solitära enheter och inte kännas som en del av möblemanget, förklarar han.

– Ändå tror jag att man upplever vårt hem som färgglatt. Jag målar ju möblerna 
i färger som orange och gult som ger ifrån sig ljus i stället för att äta ljus. Sedan byter vi konstnärer ofta konst med varandra, så det går att få ihop en fin samling.

Några möbler har de inte heller behövt köpa, de har klarat sig på ärvt och fått. Därför innehåller hemmet också en salig blandning av stilar – allt utom designklassiker.

– Sådant har vi aldrig brytt oss om, köket kommer jag inte ens ihåg var det är ifrån, annat än att det var billigt och inte tjusigt.

Nu är det länge sedan barnen flyttade hemifrån. Arvid, 27, går sista året på Kungl. Konsthögskolan medan Helga, 25, har valt artistbanan och är dansare och stuntman 
i Berlin. Kvar i lägenheten är dock bordercolliehundarna Alice och Krut.

– Vi kommer nog aldrig att flytta härifrån. Hur skulle man någonsin kunna få det bättre?