Det är tidigt på morgonen och artisten Magnus Carlson, känd från bandet Weeping willows, konstaterar att han är aningen rödögd efter en sen natt. Han står hemma i köket och för att vakna till dricker han svart kaffe ur en rejäl mugg, dekorerad med texten ”Revolver” och porträtt av de fyra Beatlesmedlemmarna.
Kvällen innan har Magnus gästspelat som dj på Söderklubben Sunkit, ”ett vattenhål för genial och katastrofal populärmusik som lyfter fram det bortglömda och missförstådda där alla kan sjunga med”.
– Det är mycket humor och går ut på att hitta pinsamma låtar som får en att garva, förklarar han.
Magnus spelar skivor varje vecka på olika ställen, ofta på klubben Marie Laveau, dit han också bjuder in internationella gäster som dj:s.
Namn: Magnus Carlson.
Ålder: 42 år.
Aktuell: Turné med The Moon Ray Quintet, medverkar i diverse tv-program, t ex På spåret och Halv åtta hos mig, dj och klubbarrangör på Stockholmsklubbar, arbetar med en ny skiva med Weeping Willows och samarbete med världsartisten Axwell.
Bor: Hyreslägenhet i Vasa-stan i Stockholm.
Familj: Hustrun Elin och tvååriga dotter Ella.
Bakgrund: Sångare och låtskrivare i popbandet Weeping Willows och gruppen Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, som består av några av landets främsta jazzmusiker. Mångårig förkämpe för storslagen 60-talsmusik och melankolisk brittisk rock. Magnus har drivit flera klubbar i Stockholm och dj:ar regelbundet.
Inte oväntat beskriver Magnus Carlson sig själv som anglofil. Det är också något som syns tydligt i hans hem, en trerummare i 60-talsstil belägen nära Odenplan i Stockholm.
I bokhyllan står exempelvis ett gammalt skivkonvolut till en Small Faces-skiva. Och över soffan hänger ett par filmaffischer som inhandlats
i London. Den ena är en reklamplansch för Alfred Hitchcocks psykologiska thriller Vertigo. Den andra affischen föreställer Magnus Carlsons stil-ikon, skådespelaren Michael Caine, i den legendariska gangsterfilmen Get Carter. Den hänger över en vit soffa som, om allt hade gått enligt planerna, nyligen skulle ha förpassats till grovsoprummet.
Lägenheten är möblerad med secondhandfyndade 50-talsmöbler i ädelträ, kuddöverdrag med Stig Lindberg-mönster och mattor från Afroart i mustiga färger kombinerat med vita funktionella Ikeamöbler. Det är lite av samma retrokänsla som i Magnus egen musik.
För fyra år sedan flyttade Magnus och hans fru Elin från söderförorten Hammarbyhöjden hit till Vasastan för att få lite större ytor.
– Nu bor vi i kvarterets absolut fulaste byggnad. En grå betongklump som ser ut som ett parkeringshus. Men det stör kanske grannarna mitt emot, inte oss. Vår utsikt är det inget fel på. Dessutom finns det dagis i huset så det kan knappt bli bättre, säger han.
»Jag brukade gå i skivaffärer hela dagen tills jag blev utslängd vid stängningsdags”
I en smal bokhylla finns ett finsmakarurval av cd-skivor. Det mesta av Magnus samling av tusentals vinyl- och cd-plattor har sålts av.
– Jag kan inte utnämna några särskilda musikfavoriter. Jag har så många och vad jag gillar mest går i perioder. Det är själva blandningen av alla influenser som har skapat min musiksmak. Men började det brinna här hemma finns det i och för sig en skiva jag skulle rädda: Echo & the Bunnymens Ocean rain.
Kafé Ritorno, som ligger mellan Sankt Eriksplans skivbörser och Magnus nuvarande hem, har varit ett annat stamställe genom åren.
– Här samlades grabbgänget på söndagarna och summerade helgens alla händelser. Jag gillar fortfarande att gå hit och fika, säger han.
Under uppväxten hade Magnus inga planer på att sjunga, det var något som ”bara blev” som mycket annat i hans liv, enligt honom själv.
På 90-talet jobbade han som bartender på restaurang Kvarnen i Stockholm och började sjunga i ett coverband som bestod av jobbarkompisar och kroggäster.
– Folk tyckte att det lät bra så jag fortsatte. Men jag har ingen klassisk skolning och vårdar inte min röst på något särskilt sätt, vilket jag kanske borde.
Förutom musiken är fotboll ett brinnande intresse. Magnus är hängiven Hammarbysupporter och har hängt på Söderstadion sedan han var sex år. Tillsammans med andra artister, med grön-vita hjärtan, har han också spelat in flera hyllningslåtar och sjungit i stödkonserter för laget.
Som hommage har Magnus även låtit tatuera in HIF:s tidigare klubbmärke, med en gul lagerkrans, på höger arm:
– Hammarbymotiv är vanliga, men det här ursprungliga klubbmärket är jag ensam om att ha på skinnet och det känns bra, berättar han stolt.
Bland fotona finns även porträtt av en sjungande Magnus samt flera familjebilder på hustrun Elin och dottern Ella.
Magnus tycker att hans liv går i cirklar, både privat och när det gäller jobb. Han planerar sällan, det ena följer helt enkelt på det andra, vilket mestadels landar i något bra.
– Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus vid Vasaparken. Och nu, 42 år senare, bor jag här och är ofta i parken med min dotter om dagarna. Det känns som att komma tillbaka till rötterna, säger han.