Sommarhus

»Att en gång få ett eget sommarhus med utsikt över vattnet var alltid en dröm«

– Ett bra år är vi här en vecka eller åtminstone en långhelg varje månad. Att få följa årstiderna här vid kusten är fantastiskt. Ja, en ynnest i livet. Och det skiljer sig verkligen under året – ljuset, havet, fåglarna, allt förändras.
Henrik Nygren sätter ord på de starka känslor han har för familjens sommarhus, eller snarare för platsen, den specifika. De svarta vinkelbyggda huskropparna ligger på en liten höjd i det gamla fiskeläget Ar på nordvästra Gotland.

Sittgrupp med danska förtecken. Soffa av Hans J Wegner, fåtöljer samt bord av Poul Kjærholm och golvlampa i form av Arne Jacobsen. Intill väggen Dieter Rams skivspelare för Braun, en klassiker från 1956. Fotografi av Christer Strömholm, korsfilt av Pia Wallén och på bordet en skulptural ljusstake, ett arvegods från Henriks föräldrar. Längst bort anas arbetsrummet, och i den vita jättekuben finns barnens sovrum.

Henrik Nygren är art director med eget företag, och lektor i typografi på Beckmans designhögskola. Sedan två decennier har han arbetat med grafiska identiteter – för Baltic centre for contemporary art  i Newcastle, Moderna museet i Stockholm och Malmö, med flera – och ger tidskrifter och böcker ny form. Inte minst gestaltandet av fotografi- och arkitekturböcker har blivit en specialitet, och han anlitas ofta av internationella bokförlag.
   Även hustrun Susanna Nygren Barrett, uppvuxen utanför Vancouver i Kanada, är creative director och sedan nio år delägare i designbyrån BVD. Och hon delar de starka känslorna för platsen.
    Barnen Ingrid och Elsa har ännu inte börjat skolan, men redan lärt sig, instinktivt, att det enkla är det sköna. Den karghetens estetik som naturen runt omkring uttrycker är ett ledmotiv även för inredningen och huset, lika vitt på insidan som utsidan är svart.


 

Barnens sovrum med inbyggd våningssäng och John Kandells ­barnbarnsstol, i produktion genom ­Källemo.

Matplatsen med trebenta Myranstolar, bord och industrilampa i design av Arne Jacobsen.

Det nya växthuset/uterummet är ritat av Lars Rosenberg och byggt av gotlandssnickaren och formgivaren Nike Karlsson. Hembyggt bord med kalkstens­skiva, och fikonplantor ­i krukor av Carina Seth Andersson.

Henrik är född och uppvuxen i Visby och återkom redan som tonåring ofta till Stenkusten där han drömde om att en gång få äga ett eget ställe. Det skulle dröja till 1998 när glaskonstnären Göran Wärff, sommarboende i närheten, ringde och berättade att den lilla kontorsbyggnaden nere vid hamnen var till salu och Henrik nappade direkt.
När köpet gick igenom arbetade Susanna i New York och med hjälp av fax och post planerade de tillsammans det kommande bygget.
– Kontorsbyggnaden var närmast ett ruckel och den första sommaren byggde vi oavbrutet, det var en fantastisk terapi, minns Henrik. Några år senare byggde familjen till en huskropp, lika öppen i planlösningen – sammanlagt har de nu 100 kvadratmeter – och med vitmålade brädväggar i den robusta konstruktionen.
– Vi valde enkelhetsprincipen, inget förnämt utan underhållsfritt och stryktåligt. Vit insida och svart utsida därför att huset ska smälta in i omgivningen. Taket är ett trätak som vi tjärar vartannat år.
Svärtan är inte bara minimalistens riktpunkt, utan också ett återkommande inslag i den gotländska byggnadstraditionen. Några få kilometer ned längs den öde Stenkusten står några små fiskebodar i Grostäde, svarta och tjärdoftande, som en påminnelse om ett annat liv, en annan tid, och inspirationskällor till familjen Nygrens bygge i Ar.

 

Karg skönhet – naturen längs Stenkusten på nordvästra Gotland är orörd och få turister hittar hit.

»Att få vara här, höra fåglarna sjunga, se solnedgången i havet eller upptäcka någon blomma man inte har lagt märke till. Underbart, helt enkelt.«

Med afrikansk inspiration: Anna-Lisa Thomsons Paprika, 1948, och Ingrid Atterbergs Negro, 1953, båda för Upsala-Ekeby.

Tomten är placerad i skydd när vinden från havet ligger på. Vid förbindelse­länken ­mellan hus­kropparna staplas veden snyggt.

Även den lösa inredningen är lågmäld, sparsmakad, med ett knippe möbelklassiker från efterkrigstidens gulddecennier, lagom nötta och inköpta begagnade på auktion eller i antikaffärer. På väggarna, fotokonst som trots sin kvalitet har svårt att tävla mot de stora glaspartiernas vyer över himmel och hav.
– Tänk att vi fick byggnadslov för elva meter fönsteryta mot havet, säger Susanna. Fastän konstruktionen är stabil skulle den aldrig godkänts av kanadensiska myndigheter.

Avskalat naturnära och lyxigt kollektivliv inspirerar. Rå naturnära enkelhet i svartvitt, med en fingertoppssäker blandning av ny form och designklassiker. Ja, för de flesta av alla er som röstade i tävlingen,  23 procent, om favorithemmet var det stilen i hemreportaget Svärta och skönhet som tillltalade mest.  Till vinnarhemmet