Persiljas Hus

Bli vän med din PMS!

Förstora

Garanterat säkert avstånd från pms-iga mattar.

Jag lider av klockren pms och har så gjort ända sen 12-13 års ålder.

Sen jag förstod att det var pms och nu levt med det så länge är det lättare att stå ut. Före, trodde jag bestämt att jag höll på att bli galen.

Jag tänkte att jag skulle berätta hur det är för er lyckligt lottade som inte har det.

PMS är ett kemiskt tillstånd som drabbar min kropp ungefär en period per månad. Tillståndet kan hålla i sig i flera dagar. Ibland känns det väldigt tydligt och ibland anas det bara. Om hormonerna som orsakar detta varierar i mängd eller om jag på något sätt är mindre mottaglig ibland vet jag inte. Kanske är det kroppens övriga status som avgör hur starkt det känns. Är jag trött och hängig kanske det påverkar mer.

Det som händer är att ett sinne som för mig i vanliga fall är tämligen ljust och optimistiskt förvandlas till ett mörkt och depressivt sinne.

Det yttrar sig så att det jag tycker är vackert och fint i vanliga fall är direkt fult under pms. Det som rinner av mig i vanliga fall slinker in rakt in i mitt  känsliga inre och gör stor skada.

Sånt jag kan skratta åt i vanliga fall kan få mig att vilja gråta under pms:ens inverkan.

Jag vet att det finns människor som säger att det här inte existerar. Att det är inbillning. Men för mig kommer det med en sådan regelbundenhet och kraft att det verkligen är uppenbart när det drabbar mig.

Jag har det nu. I morse när jag vaknade kändes det som att jag inte hade något att stiga upp för. Som att det bara var ett nattsvart mörker som väntade mig.

Nu vet jag ju vad det är och segar mig upp medveten om att det är nåt som går över. Det är räddningen i det hela. Jag vet att ljuset finns där även om jag inte ser det.

Jag kan irritera mig på de mest oskyldiga saker. Att kaffet tar lång tid på sig. Att mattan är knölig, att det ligger en osthyvel på arbetsbänken. Helt obegripliga saker.

Till och med sånt som egentilgen är sött kan jag reta mig på.

Ta som imorse då jag var på promenad med Pommac. Han nosar ju efter spår hela tiden. Idag hade det kommit nysnö och han nosade långsamt i VARJE fotspår som en annan hund lämnat efter sig. I vanliga fall när det inte är snö är det ju direkt fascinerande hur han kan följa exakt hur hunden innan gått upp och ner i diket i kringelkrokar och hur han följer spåret rakt fram till  pinkstället.

Men när nysnön ligger blir man inte lika imponerad. Medan han drar i kopplet och ska upp och nerför diket med nosen sniffande i varje fotstpår i långsamt majestät, blir jag irriterad, eftersom jag kan SE hur hunden gått och långt innnan sett att där har hunden gått fem gånger ner och upp ur diket för att sedan slå en drill därborta. Vår Pommac känns plötsligt både trög och dum. SER han inte spåren???

Hundskrälle. Kom igen nu då! Du behöver ju inte snirkla upp och ner i diket DÄR borta är ju pinket du är ute efter!!!

DET är pms i ett nötskal. Irritation på de mest oskyldiga och osannolika saker.

Som tur är har jag en viss självkontroll och låter det inte gå ut över Pommac, men hundar är ju väldigt intuitiva, så visst känner han av min underliga irritation även om jag inte visar den öppet.

PMS går att leva med just för att jag vet att det går över. Varje gång jag har det kan jag med fasa tänka att det finns de som känner så här hela tiden. Som VARJE morgon känner en olust att vakna över huvud taget.

Det är kanske en ynnest att ha pms när allt kommer omkring eftersom det ger en båda perspektiven. Både den deppiges och den livsbejakandes.

Att veta att livet kan kännas alldeles fantastiskt och faktiskt kommer att göra det alldeles snart igen, det gör ju att jag står ut med de här dagarna. Men just när de pågår är det tungt. Allt som ska tas itu med känns övermäktigt. Råkar det vara några viktiga beslut som ska fattas är det direkt olämpligt. Jag fungerar helt enkelt inte alls som jag brukar. Det är inte alls läge att varken ta beslut, hamna i konflikter eller göra några viktiga uppdag.

Men hur ofta passar pms:en in i livets schema? Det blir oneklligen både dåliga beslut, konflikter och sämre utförda uppdrag ibland.

Så visst är pms ett slags handikapp?

Jag som lever med det försöker vara medveten om när det kommer. Jag försöker planera in beslut och sammankomster under ickepmsiga perioder så gott det går. Men det funkar ju långt ifrån alltid. Hur många gånger har jag ärligt sagt "nej då kan jag inte för då har jag pms...!"  Aldrig nej. Det är verkligen inte accepterat.

Det är ett förringat, utskrattat tilstånd. Ett tillstånd som blivit ett slags samlat elakt begrepp för människor som är otrevliga eller mindre glada. Ett skällsord. "Har du pms eller?"

Jag skulle vilja upphöja det till ett kvinnligt allsmäktigt tilstånd då vi bör behandlas som prinsessor och få röda mattan utrullad. Då alla talar med snälla röster och då förståelse för oss är allas mantra. Då ingen tvingar oss till beslut vi inte kan ta. Då ingen startar en konflikt vi inte bör ge oss in i och där alla står redo att förlåta och acceptera vårt beteende utan att ställa oss till svars. Det vore fantastiskt.

Nu är det inte så. Långt ifrån.

Men en bit på väg kommer man om man inser att man lider av pms. Att man lär sig signalerna och försöker planera sitt liv så gott det går efter dessa cykler.

Att jag är snäll med mig själv och sover och äter ordentligt hjälper lite. Att jag undviker situationer jag vet att jag inte behärskar till fullo under den här korta perioden. Det funkar som sagt inte alltid men det går ibland. Jag mår så mycket bättre om jag tar mitt tillstånd på allvar.

Jag försöker också strunta i alla som säger att det är inbillning. Börjar jag lyssna på de rösterna och tror på dem, då får jag det tufft med mig själv. För vad är det DÅ som är fel? Då börjar jag kanske leta felet på andra ställen. Jag kanske gör drastiska saker för att jag känner som jag känner.

Så jag tar det bara lugnt. Jag vet att jag är offer för ett gäng hormoner som gör allt för att stöka till det för mig. Jag tar det lugnt och lider mig igenom. Jag tycker synd om mig själv. Det hjälper med lite självömkan. Jag äter gott, vilar, tränar, gör något jag mår gott av i vanliga fall.

Sen går det över! Då kan jag knappt förstå hur det kunde kännas som det gjorde. Det är som att hormonerna bara ger sig av. De hoppar väl på någon annan.

Just nu är jag iallafall tacksam för att pms:en kom nu och inte dagarna innan julafton eller ännu värre på julafton. Det är bara att tacka och ta emot.