Formkrockar i finrummet

Förstora

Dalsländsk kurbits i nytappning, på bricka i mönstret Dalecarlia, från Mrs Murphy.

Plocka hantverkstradition eller undergroundkultur ur sitt sammanhang, stoppa in dem i ett annat forum och voilà: en trend är född! Nå, nä, riktigt så enkelt är det kanske inte – men det finns en formel som tycks osviklig, och den handlar om värdeförskjutningar, för att låta lite torrt akademisk.

Så här:
Gatukonsten är sedan länge salongsfähig. Dizel & Sates graffitiinspirerade väggkonst och Fuldesigns stencil-art (en annan form av gatukonst där bilderna sprejas i stenciler) är populära inredningsdetaljer lite varstans, hos människor som aldrig själva hållit i en sprejburk. Än mindre smugit ut i natten och blivit haffade av polisen för skadegörelse. Tatueraren Don Ed Hardy var erkänd i tatueringskretsar för sina japanskinspirerade arbeten under 70- och 80-talen, på den tiden tatueringar ännu var ett tecken på samhörighet bland sjömän och andra ”busar”. Men för sex år sedan köpte designern Christian Audigier upp Ed Hardys gamla tatueringsskisser och gjorde big business av dem. I dag säljer de som smör, på väskor, kläder, sänglinne och till och med bilar. Snacka om värdeförskjutning!

Och nu blir det riktigt spännande, för när samhället accepterat ett kulturfenomen som förut så tydligt tillhört det otillåtna – vad gör då de formgivare som vill vara nyskapande? Tvärtom förstås, och börjar med det traditionstyngt töntigaste av allt ”töntigt” – nämligen stickning, virkning och broderi. Punkens Do it yourself-anda är tillbaka, men nu i tät kollaboration med Handarbetets vänner och Svensk slöjd. På Jönköpings läns museum kan man till exempel under vintern se utställningen Craftwerk 2.0 – med mottot ”The revolution is being handmade”. Att radikalslöjdare, som de kallas, i dag tillhör innegardet hade i alla fall jag aldrig kunnat gissa under slöjdlektionerna i min mellansvenska håla under tidigt 90-tal. Och det är fantastiskt att något broderat kan vara det mest kaxiga vi har på designfronten i dag. Graffiti och tatueringar innebär heller inte längre per automatik att utövaren eller bäraren är samhällsfarliga. Acceptans får världen att utvecklas och människor att komma närmare varann – och det i sig är värt stående ovationer. Men jag undrar bara vad som händer nu. När det som varit underground lyfts in i finrummet, och det med tradition och tyngd blivit ungt och hett, vilken riktning tar man då som formgivare för att förnya sig? Kan man korsbefrukta ännu mer?

Mejla ditt förslag till mig. Jag väntar med spänning.