Blommigt
Den blommiga trenden är tydlig. Karolina Karlsson frågar sig vilka blommor som är smakfulla, och vilka som är fula? Och vad är egentligen god och personlig smak?
Det blommar på textilier, tapeter, porslin och kläder. Motvilligt dras jag med. Jag ser egentligen för snäll ut för småblommiga klänningar, men om jag bär väldigt högklackat till blir det nog bra. I tapetböckerna är de allra mest prunkande sidorna de mest tummade. Just nu är det småblommigt, Laura Ashley-rart, förgätmigej och rosenknoppar som lockar. Som vanligt är jag inte riktigt medveten om hur skiftet – från starka kulörer med grafiska blommor, 1970-talsblommigt och Josef Frank-ängar, till den bleka romantiska färgskala som jag nu suktar efter – gick till. Vad är det som gör att vissa saker faller mig i smaken och att andra ger rysningar av obehag? Till viss del är det säkerligen uttröttning.
Efter att ha sett vänligt ängsblommigt en miljon gånger minns man inte längre att det inte alls tillhör den stil, eller dröm om stil, man har. Jag undrar över det där med personlig smak? Går det att ”blanda efter eget huvud”, att ”inte bry sig om trenderna”, för jag väljer ju faktiskt vissa blommor före andra. Är det uppfostran? Lättja och ängslighet? Att välja det jag vet är klassiskt och ofarligt? Eller föds man med en specifik smak och stil? Några saker vet jag om mig själv; att påverkan utifrån är mycket större än jag vill erkänna. Harlekinrutigt har alltid gjort mig mjuk och varm; mamma hade en lång jeanskjol sydd av rombformade lappar när jag var liten, tillsammans med aprikos plyschtröja och kilklacksskor var hon allra finast. Orange (som mitt hem är fyllt med) gör mig trygg och lugn, min barndoms tygelefant Hugo är så orange han kan bli.
Sedan till det mer pinsamma: en lärare jag hade på en designskola talade den första dagen om för oss att Alessi var smaklöst. I en tid när Alessis juicepress från 1990 och den ”trådiga” citruskorgen var det snyggaste man kunde ha hemma, blev hans ord, utan jag ens reflekterade över det, en sanning. Ebba von Sydow skrev för några år sedan att man absolut inte kunde ha jeanskjol den säsongen, och jag bryr mig verkligen inte om vad hon tycker, men … jeanskjolen hängde oanvänd i garderoben den sommaren. Så det jag själv tror är min utmärkta smak vilken gör att jag väljer ut och ratar med sådan självklarhet, är egentligen bara en gegga av intryck och minnen som kommer ut på ett förhoppningvis personligt sätt.
