En idé att sitta på

Årets möbel, gummistolen Non, är ingen möbel och allraminst en stol. Den är ett uttalande om design som det också går att sitta på.
Upphovsmän är den danska duon Boris Berlin och Poul Christiansen på designkontoret Komplot i Köpenhamn. Jag träffar den förstnämnde när han är på snabbvisit i Stockholm. Far och son Sven och Erik Lundh från producenten Källemo är också med i samtalet.

Vi sitter i det Värnamobaserade företagets showroom på Skeppargatan i Stockholm. Där, bland många berömda stolar, hyllor och skåp, står nu också den lilla Nonstolen, redan mångfaldigt prisbelönad för sin finurliga användning av det syntetiska gummi som mest brukar användas till delar av skrivbordsstolar och instrumentbrädor på bilar.

Och visst är materialet spännande, men roligare ändå är att vänder man på stolen ser man – möjligen för första gången i designhistorien – en fast inpräglad dedikation med särskilda tack till Bernt Hoof på Integralteknik Sweden, modellsnickaren Rasmus Heide, Sven Lundh på Källemo (för inspirerande samtal), Peter Lassen samt ”our wives, lovers & children”.   

Varför, kan man undra? Är det en bok ni gjort?
– När man öppnar en bok finns ett tack, säger Boris Berlin. Många böcker börjar så. Om boken är bra går man tillbaka och tittar på det där.
Om stolen är en bok, kan vi fördela rollerna runt bordet: Boris Berlin (med Poul Christiansen) är författare, Sven Lundh förläggare och Erik Lundh förlagsredaktör.
Och varför heter boken Non? Eller ”Ingen” på svenska.
– Inför vårt möte i dag hittade jag ett brev, säger Boris.
Han skrev det till Sven Lundh för två år sedan, i december 1999. I en passage heter det:

Som i forhold mellem mennesker er det viktigste ikke de ting, der bliver sagt, men det, der forbliver mellem ordene.
Det berømte musikstykke af komponisten Cage ”Expectation” – 10 minutter av tavs forventning – pause – interval mellem musik og musik, eller mellem musik og larm…
Det samme er faktisk ideen bag vores gummi ”stol”. Det er ikke en ”designet” stol. Det er bare en STOL, som en pause – et interval i stoledesign – ”NON DESIGN”
En ironisk statement, stærk i sin tavshed i en overvældende ”designlarm”…

På 1950-talets plastbyttor stod det understundom Design Hubertus eller något liknande. Det var en påhittad signatur, det viktiga var att föremålet kunde skryta med att vara designat, någon verkade ha tänkt och ritat med tanke på estetik och funktion, och därför ansågs designad plast vara mer värd än anonym plast.
Den situationen har vi i än högre grad i dag, menar Sven Lundh:
– Bara det är designat så är det bra, det tycks gälla fortfarande. Vi hade för några år sedan, och har fortfarande, många diskussioner på företaget om det här. Vi kallade det No design, vi kände oss övermätta, och ville återställa balansen.
– Designbegreppet har devalverats och blivit ett slitet modeord, säger Erik Lundh.
Sven fortsätter:
– Non-design står i ett motsatsförhållande till design. Om en stol är Non-designed börjar man fundera: Vad är design? Svaret blir i realiteten: Den bästa designen är ingen design alls.
Och så gjorde ni en stol till, invänder jag.
– Det var en sorts resumé, säger Boris, en reaktion.

Men varför just en stol för att påstå någonting om designbegreppet?
– Vår kultur är besatt av stolen. Ingen annan kultur än den västerländska har skapat så många stolar. Det är hämningslöst, och meningslöst. Varje stor arkitekt ritade alltid en liten stol längst ner i hörnet av byggnadsritningen. Etruskerna har begravningsurnan, vi har stolen. I vår västliga kultur ska vi vara kungar allesammans, och sitta på en tron.

Design, menar många, är en seriös process utifrån den enda ledstjärnan: Användarens syfte. Sven Lundh pratar mer om att design måste ställa grundläggande frågor, gå utöver den rena påhittigheten och duktigheten. Det är roligt om en stol inte bara säger ”sitt på mig”, utan också ”betrakta mig”.
Gummistolen är både-och. Den är inte bara skådebröd, eller konceptuell konst. Den är en stapelbar, elastisk allvädersstol, med enkla och exakta proportioner, framtagen med stora kostnader och tillverkad med marknadsmässiga ambitioner mitt i möbelriket längs den ryktbara gummi- och plastvägen, väg 27 mellan Värnamo och Gislaved.

– För att göra en sådan stol, och gjuta den i ett enda stycke, krävdes helt nya verktyg, säger Boris. Teoretiskt är den omöjlig, verktygen måste tänkas i samma ögonblick som formen.
– Verktyget i det här fallet är ju egentligen en maskin, påpekar Erik.
– En enorm maskin, fyller Sven i, en ståtlig, blänkande, fantastisk maskin! Med ett fascinerande innanmäte.
En gummistol tar i denna maskin bortåt en halvtimme att framställa, inklusive kringarbete.
– Vi börjar med ett råskelett utan ytbehandling, med inbyggda fjädrar och nylonband, förklarar Boris. Så bakar vi in det i gummi. Det blir dubbel elasticitet, dels från pur-gummit och dels från fjädrarna och banden.

Boris Berlin är född i Ryssland, utbildade sig till industridesigner i S:t Petersburg, och kom till Danmark som 30-åring. Redan 1987 startade han Komplot med Poul Christiansen.
– Vi har ingen direkt fördelning mellan oss. Den enda regeln vi har är att vi inte har några regler. Det är en bra regel! Vi diskuterar hela tiden. Meningen med att jobba ihop är inte att varje minut vara tillsammans. Vi litar helt på att den ene representerar den andre.

Bland tidigare möbler de gjort finns stolen Puma i formpressad plywood, som också blev inkörsporten till samarbetet med Källemo.
– Det sa klick ganska meddetsamma, säger Sven. Erik och jag såg en stor utställning i Köpenhamn 1996. Där fanns Puma, en vanlig stolstyp som här hade ett självständigt uttryck.
– Men gummistolen är f-n ta mig den ultimata stolen, utbrister han plötsligt.  Den ser enkel ut, men studerar man den noga och ser proportionerna… Precis som Malevitj närmade sig nollpunkten i sitt måleri, kommer den här stolen så nära noll man kan komma inom design.
– Vad är då nästa steg? ler Boris. Ska man lägga av? Eller rita ett nollställt bord?